Vaifs

Vissa mornar vill man bara sudda ut. Jag och mitt morgonhumör fick sig en otrevlig start. Man kan inte beskylla mig för att vara en mjuk, mysig, vänlig morgonsjäl!!
Idag försov sig hela familjen och det gör saken värre. Jag vet inte vad barn har för tentakler men när man är det minsta stressad och verkligen inte försöker att visa det nog attans känner dom det iaf och ska sätta sig på tvären. Det är likadant när jag har min migrän. Lillfisen har upptäckt att jag har det tom innan jag hunnit vakna till och känner själv. Dessa mornar är inte roliga!

Sambon fick sig en skopa ovett av mig, av ingen anledning alls utan beror bara på mitt humör. Sorry älskling!! Det var tyvärr du som stod närmast tillhands att släppa ut morgondemonerna mot och jag inte kan behärska mig mot dig. Tro nu inte att jag gör likadant mot lillfisen, där är jag mer pedagogisk och duktig på att hålla humöret. Det är svårare mot en kär vuxen.
Det rullade tillsut på bra tills vi kom till dagis. Lillfisen har precis bytt avdelning till en "uteavdelning" så detta var första morgonen jag skulle lämna där och det ville inte han. "Mamma jag vill inte gå däj, jag vill vaja med dig på jobbet"
Mammahjärtat bankar då! Tur att han har så underbara fröknar så efter lite laddning i mammas knä kunde en fröken ta honom. Han kommer att få det stenkul där, vara ute mycket, äta lurren ute, räkna kottar osv. En riktig liten Mullekille kommer det att bli!

Ikväll är det min egentid i stallet som gäller.
För mig är min egentid där väldigt viktig. Vissa kan tycka att jag är en egoist och inte bryr mig om min familj som är borta tre kvällar i veckan men jag gör detta för att jag måste dels få tänka lite på mig själv då jag inte är någon så kallad bullmamma och för att jag ska vara en bättre och glad mamma när jag är hemma. Jag vet att alla inte delar min mening men det är så JAG funkar. Sen vet jag att vissa av dem som inte delar den egentligen kanske är lite avudsjuka på att jag har så mycket egentid, eller?
Efter att ha upptäckt att vissa tycker att det är mycket har jag börjat inse och bli mer tacksam mot min sambo, inte över att jag FÅR ha den utan att han ställer upp och förstår mig. Det har varit en lång väg att acceptera detta för honom och vi är tyvärr inte helt i mål. Vid diskussioner om tid och pengar och dyl. är det alltid hästen som räknas upp  först, sen kommer allt det andra. Jag VET att det är dyrt och tar mycket tid men jag försöker att kompensera det med att inte köpa lullull, inte gå på bio osv. T o m att jag inte tränar för instruktör så mycket som jag vill och egentligen skulle behöva. Jag vill ju ha hästen till att komma någon vart, inte bara för skogsridning. Så nu ska det satsas mer på mina tre dagar eftersom det är lättare att träna själv här. Dock saknar jag en person som betytt väldigt mycket för mig i träningen från förra stället. You know who... MISS YOU!!