Vaifs

är jag tvungen att rida ibland trots att jag egentligen inte orkar. Allt detta bara för att hästen ska må bra. Jag har ju ett ansvar där likaväl som jag har ett ansvar för lillfisen. Inte struntar jag i honom bara för att migränen slår in. Saker måste flyta på ändå.

Så.... idag blev det iaf en tur i ridhuset med det tredelade bettet. Det är det värsta bettet att rida på då han biter sig fast och har spöken i huvudet efter något som hänt med det. Varför ska man göra det lätt för sig en dag som denna???
Idag var Våfflis snabb och lite trippig. Jag poppade musik ordentligt så det kanske var rytmen han skulle hänga med i...
Vänster varv var kräk och höger ville han förböja sig i, jaha vad gör man då? Drar och sliter???
No no no. Ställde utåt i höger varv på volten, gjorde skänkelvikning för vänster skänkel på långsidorna i höger varv och djeee vad sur han blev!! Det tog! Mest skritt och galopparbete. Det som var så positivt överraskande var att jag satt djupt ner i sadeln. "Satt på båda sidorna", jag vet inte vad som hänt.
Det kände ju givetvis hästen oxå och han försökte med nya saker att komma undan men icke. Inte en enda korsgalopp fick jag. Dock en grej han hittade på var att inte länga galoppen för jobbigt var det tyckte han.

Förr fanns det en anledning till varför hästhandlare kollade hästarna i munnen. Idag tänker de inte på tänderna i aveln, berättade en av mina tandläkare jag haft ute till Våfflan.
Våfflan har nämligen väldigt "låga" tänder i överkäken (försöker att förklara så inte bara hästmänniskor förstår) vilket gör att han har väldigt liten plats för bett i munnen.
Bara för några år sen brydde man sig inte så mycket om vad man stoppade in i truten på hästarna. Man sa att ett tjockt bett var snällt för hästen och ett smalare skarpt. Idag har man blivit mer upplyst och ser vikten av att även passa ut rätt storlek i bettväg.
När jag köpte Våfflan fick jag med ett bett som var 13,5 i storlek. Jag såg att det var för stort men visste inte vilken storlek som var rätt för honom. Jag köpte iaf ett mindre, 12,5, men fick reda på att hästen endast ska ha 11,5. När jag växte upp var 11,5 ett bett för ponnisar!! Vad mycket det hänt där sen dess.

Nåväl, eftersom Våfflan har lite plats är ett tjock bett väldigt skarpt för honom, ju smalare desto bättre vilket jag oxå känner i ridningen.
Tandläkaren sa att jag gärna skulle ha ett bett med skänklar så att trycket blir nedåt och bettet inte ligger och skaver på överkäken. Sen skulle jag oxå alternera med raktbett och bettlöst vilket gjorde att jag utökade min huvudlagsgarderob lite grann.

                                
Ett tredelat bett vilket jag måste tävla på men det som fungerar sämst på hästen.
   
                         
                          
Ett rakt bett vi använder i hoppning men jag rider även dressyr på detta och det fungerar jättebra. Önskar att jag skulle få tävla på det men i framtiden kanske det kommer.


                          
Ponnyhackamore ett så kallat bettlöst. Fungerar jättebra. Dock klarar jag inte av att få ihop honom tillräckligt men det är numer ett busträns.


                         
Jaktkandar. Använder det lite då och då när jag vill koncentrera mig mer på mig och då jag känner att jag blir för hård i handen så tar jag detta istället. Både jag och Våfflan slappnar av mer.


                         
Och till sist mitt kandar som jag började att rida med för ca 1/5 år sen. Fungerar super, han tog denna väldigt bra. Jag var nervös för tandläkaren trodde att det kunde vara svårigheter eftersom Våfflan har lite plats i munnen men han trivs faktiskt bra med det! Nu är det bara att komma vidare i dressyren så slipper vi att tänka på vilket bett vi måste ha vid tävling. I de högre klasserna använder man detta. ;)

Annars är jag väldigt glad över flera positiva överraskningar som hänt mig idag. Tyvärr kan jag inte säga vad än utan jag får hålla er på sträckbänken......